Så är det ju när jag möter människor i det verkliga livet...De kanske vet mitt namn, men inte min historia. Min historia bär jag djupt inom mej. En arbetskamrat sa en gång till mej när jag berättade lite om vad som hänt i mitt liv "det märks ingenting på dej att du varit med om detta du berättar" Nä, utanpå verkar jag nog som vem som helst kanske, men ingen kan se all smärta jag burit eller bär på, den delar jag inte med mej av hur som helst och absolut inte bara så där. 

Jag bär runt på två stora trauman, två trauman som drabbat mina barn otroligt hårt. Känslan av det är svårt att beskriva, det går liksom inte. Men smärtan gör så förbannat ont, ingen kan någonsin förstå som själv inte varit där. Jag försöker att dela med mej så gott jag kan...Även om det för barnen och mej vänt allt det onda, så försvinner inte alla de hemska upplevelserna vi fått vara med om. Jag har sett mina barn skadas, lida av det galna och sjuka som hände, bara det är ett minne som känns långt in i hjärtat på mej.

Hur raderar man sånt? Kan man någonsin radera sådant? Man kan lära sej att leva med det sägs det och jag gör så gott jag kan, men ibland kommer det över mej att jag har så svårt att acceptera....Är det konstigt? Nä, det är det faktiskt inte, jag tror det är ett friskhetstecken. Hade jag accepterat hade jag accepterat att allt som hänt var ok typ, och är det då normalt. Ja, jag vet vad en del kan tänka....se framåt, var tacksam, det som hänt är historia.....Det är så jäkla enkelt att tänka så för någon som varit så långt ifrån något som är bland det värsta att vara med om som förälder. Ibland så blir jag jätte arg när jag får detta sagt till mej, JAG ÄR tacksam att allt helvete är över, JAG ÄR tacksam att min stora son överlevde olyckan, JAG ÄR tacksam att jag vann hem min yngsta son som var tagen på falska grunder.....Jag är allt det där verkligen av djupet av mitt hjärta....men det är inte DET. Så många som inte kan fatta det...

Jag är säker på att många av er känner igen det jag skriver, för att just du har varit där. Tacksam att jag inte är ensam om detta, men samtidigt gör det mej ont att vi är så många som fått erfara detta hemska...Allt för många. Vi är både män och kvinnor som delar dessa erfarenheter....Bara för att vi lämnat någon som inte kan acceptera det och regisserar ett helvete...Jag och barnen fick gå igenom mycket som bara är för mycket för en människa att mäktar med. Men vi lyckades att överleva allt elände, tack och lov...

Nu vill vi bara ha det bra och må bra...För det är vi så väl värda <3  <3  <3 

Sissa här och precis just nu, direkt från hjärtat....